Skattepliktiga förmåner (personalförmåner)
Inkomster, i annan form än kontanta medel, ska som regel värderas till marknadsvärdet, 61 kap. 2 § IL. I 61 kap. 3, 3a, 5—8 samt 12—14 §§ IL finns schabloniserade värderingsregler för kostförmån, bilförmån och vissa reseförmåner.
För annan bostadsförmån än förmån av semesterbostad och bostadsförmån i privathem finns en schabloniserad värderingsregel i 8 kap. 15 § SBL. Regeln i SBL om värdering av bostadsförmån ska tillämpas vid beräkning av skatteavdrag, vid beräkning av arbetsgivaravgifter och vid lämnande av kontrolluppgift. Vid inkomsttaxeringen ska dock värdet av förmån av fri bostad, som inte används som semesterbostad, beräknas till marknadsvärdet. Förmån av fri eller subventionerad semesterbostad beräknas till marknadsvärdet såväl vid beräkning av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter som vid inkomsttaxeringen.
För värdering av bilförmån, se Skatteverkets allmänna råd och meddelande (SKV M 2008:18).
För värdering av ersättningar m.m. i samband med idrottslig verksamhet, se Skatteverkets allmänna råd och meddelande (SKV M 2008:22) om beskattning av idrottsersättningar m.m.
Värdering till marknadsvärdet
Värdet av produkter, varor eller andra förmåner ska beräknas till marknadsvärdet, dvs. det pris man normalt får betala på orten för varan eller tjänsten (61 kap. 2 § IL).
Enligt förarbetena ska marknadsvärdet (prop. 1989/90:110 s. 655) gälla utan tillämpning av någon försiktighetsprincip.
I Skatteverkets allmänna råd (SKV A 2007:37) anges följande.
”Marknadsvärdet bör anses motsvara det regelmässigt förekommande priset (inklusive mervärdesskatt) på varan eller tjänsten. En värdering till marknadsvärde bör också anses innebära, att mottagarens individuella förhållanden, som exempelvis låg inkomst, inte kan beaktas vid värderingen. Inte heller påverkas marknadsvärdet av den omständigheten att förmånen inte kan bytas ut mot pengar eller ett påstående från mottagaren att denne inte skulle ha skaffat sig förmånen om den inte tillhandahållits av arbetsgivaren.”
Regeringsrätten (RR) har i en dom (RÅ 1996 ref. 75) uttalat sig om grunderna för hur marknadsvärdet i fråga om en reseförmån ska beräknas i ett visst fall. Målet gällde en äldre person som vunnit en resa till Rio de Janeiro. Inledningsvis uttalade RR att den skattskyldiges individuella ekonomiska och sociala förhållanden inte skulle beaktas. Med hänsyn till att förmånen var av speciell natur och mottagaren inte hade haft något inflytande över dess utformning var det enligt RR:s mening inte rimligt att lägga beställarens kostnad till grund för värderingen. Rätten fann att förmånsvärdet efter utredning om de närmare omständligheterna beträffande resan skulle beräknas med utgångspunkt främst i det pris som kunnat erhållas om den skattskyldige bjudit ut den vunna resan till försäljning på marknaden. Målet återförvisades till länsrätten för utredning i den delen. Vid den fortsatta handläggningen upplystes att två av de i resan deltagande paren hade köpt sina resor av de ursprungliga pristagarna till ett pris som understeg beställarens kostnad med ca 4 000—5 000 kr. Marknadsvärdet för den i målet aktuella tävlingsvinsten kom därför att beräknas till ett pris som understeg beställarens kostnad med 5 000 kr.
Om marknadspriset inte direkt kan fastställas, ska värdet tas upp till ett belopp som med hänsyn till rådande förhållanden kan beräknas vid en betalning med kontanta medel. Är det fråga om tillgångar eller tjänster från egen näringsverksamhet avses med marknadsvärde det pris som näringsidkaren skulle ha fått om tillgången eller tjänsten bjudits ut på marknaden på villkor som med hänsyn till den skattskyldiges affärsmässiga situation framstår som naturliga (61 kap. 2 § IL).
Beskattningstidpunkten
I inkomstslaget tjänst gäller kontantprincipen, dvs. en inkomst beskattas när den kan disponeras eller på något annat sätt kommer den skattskyldige till del och en utgift dras av när den betalats (10 kap. 8 och 13 §§ IL).
Uttrycket i IL att en intäkt ska tas upp till beskattning det beskattningsår den kan disponeras eller på annat sätt kommer den skattskyldige till del ersätter den gamla skrivningen i den upphävda kommunalskattelagen att en intäkt ska tas upp till beskattning när den uppburits eller blivit tillgänglig för lyftning. Avsikten med det ändrade uttryckssättet i lagtexten har inte varit att åstadkomma någon materiell ändring av bestämmelserna om beskattningstidpunkt för ersättningar och andra förmåner. Skatterättsnämnden har i ett ej överklagat förhandsbesked den 25 september 2003 funnit att kontantprincipen enligt IL har samma innebörd som tidigare. För vissa förmånsslag finns särskilda regler för beskattningstid-punkten., t.ex. SJ-anställdas förmåner av inrikes tågresor (se 10 kap. 8—11 §§ IL).
I fråga om förmåner finns inte alltid en klar för alla fall gemensam tidpunkt för skattepliktens inträde. I en proposition som låg till grund för tidigare ändring av bestämmelserna om beskattningstidpunkten, prop. 1993/94:90 s. 82, sägs bl.a. följande: ”Beskattning torde i vissa fall ske när förmånens adressat på något sätt får inflytande eller bestämmanderätten över förmånens användning eller utnyttjande och i andra fall först vid det faktiska utnyttjandet eller användandet av förmånen. Med tanke på de tillämpningsproblem i detta avseende som ofta uppstår med olika slag av förmåner vore det i och för sig önskvärt om det i lagtext klart kunde anges hur olika fall ska bedömas. Det förekommer emellertid en mängd olika situationer och det uppstår efter hand nya förmåner. En fullständig reglering är därför inte möjlig utan man får nöja sig med en allmänt hållen lagtext som fylls ut av rättspraxis.”
En delägare och anställd i ett fåmansföretag, som utan inskränkning kunnat disponera företagets fritidshus, har förmånsbeskattats för dispositionsrätten till fritidshuset — inte för det faktiska nyttjandet (RÅ 2002 ref. 53). Samma princip gäller annan dyrbarare egendom, som båtar, fyrhjulingar etc.